Johan Björkehed beskriver Klarälvsgården, ett av Statens institutionsstyrelses, SiS, ungdomshem i värmländska Deje, som lite av en slutstation. Här tar man emot pojkar i åldrarna 15-21 år.

– Det går sällan att bråka sig härifrån, så att säga, och vi är väldigt duktiga på att ta hand om de ungdomar som inte passar in någonstans. Här ser vi deras framsteg istället för att älta det som har varit, säger Johan Björkehed.

För de intagna är både vardagar och helger fyllda av aktiviteter. Alla har sitt eget individuella schema som kan innehålla allt från skola, praktik och behandlingsprogram till skapande i musikstudion. Personalen är ständigt vid deras sida.

– Allt för att skapa så lite utrymme för
tristess som möjligt och maximera den så kallade påverkans­tiden. Vi har hand om ungdomslaget i kriminalitet och de är riktigt påhittiga. Därför är det viktigt med mycket påverkanstid.¨

Utmanande jobb
I sitt arbete möter Johan Björkehed ungdomar som ofta bär på en egen historia av utsatthet. Många av pojkarna har varit på andra institutioner tidigare.

– I det här jobbet gäller det att kunna se något gott i den person som sitter framför dig. Här jobbar vi med människor som samhället har dömt ut och det gäller verkligen livet för dem när de kommer hit.

Men det är långt ifrån en enkel uppgift att handskas med ungdomar som är vana att använda sig av hot och våld för att ta sig ur olika situationer.

– Det är en utmaning att nå fram till personer som redan förlorat sin tillit till vuxna flera gånger. Att försöka ge dem den tillbaka är utmaning. Vi kan bara presentera verktygen och försöka skapa möjligheter till förändring.

Viktig samhällsfunktion
När ungdomarna visar framsteg kommer belöningen som gör det hela värt det. Solskenshistorierna är många, berättar Johan Björkehed.

– Det kan vara pojkar som har gråtit sig till sömns och som till slut hittar något som får dem att orka kämpa igen. Ett exempel är den sista pojken jag var kontaktperson åt innan jag bytte tjänst. Efter mycket om och men tackade han faktiskt sin socialsekreterare för att hon aldrig gav upp hoppet om honom.

Att vara behandlingsassistent hos SiS är att fylla en viktig samhällsfunktion, betonar Johan Björkehed.

– Här gör du en stor skillnad för många och det är bland annat det som har gjort att jag har varit kvar så länge.

Arbetsplatser i hela landet
Möjligheten till utveckling har också bidragit till att han har stannat inom myndigheten. I dag är tjugofem procent av Johan Björkeheds tjänst förlagd på huvudkontoret i Stockholm där han jobbar som nationell utbildare.

– SiS är väldigt bra på att ge medarbetarna möjligheter att utvecklas. Genom åren har jag varit alltifrån kontaktperson till verksamhets­utvecklare. En annan fördel är att myndigheten har arbetsplatser runt om i hela landet vilket gör att man kan flytta runt en del om man vill det.

Jobbar med sig själv som redskap
– Mitt arbete har förändrat hela mitt synsätt på människan egentligen, i det avseendet att allt är förändringsbart. När jag klev in här som en glad 24-åring hade jag levt väldigt skyddat och inte stött på problem som är av den dignitet vi jobbar med, säger Johan Björkehed.

– Det är ett väldigt utvecklande jobb eftersom du jobbar med dig själv som redskap hela tiden. För varje ny människa du träffar så lär du dig någonting nytt.  Är man stresstålig, ödmjuk och tycker om att jobba med människor och förändring är det här det bästa som finns.

Att intervjua Åsa Felicetti är att intervjua en kvinna som verkligen gillar sitt jobb. Hon kom till Runnagården redan under sin sjuksköterskepraktik och har blivit kvar i tolv år. Någon längtan efter ”vanlig” sjukvård finns knappast.

– Ibland tänker jag att jag måste göra något annat, jag kan ju inte jobba här hela livet. Men var ska jag jobba då? På en vårdavdelning? Nej gud vad tråkigt. Här finns världens bästa patienter, de är så himla mysiga och det finns alltid ett litet frö hos alla, förklarar hon.

– Ju mer komplex problematik det finns från början, ju mer tillfredsställande är det att se om man kan få till en förbättring. Många gånger går det faktiskt.

”Öronmärkta patienter”
Runnagården satsar på sin hälso- och sjukvård. Institutionen har fem sjuksköterskor och även en biträdande institutionsansvarig sjuksköterska, BIAS. De övriga tre sjuksköterskorna ansvarar för sina egna ”öronmärkta” patienter. De jobbar alltid i samma fasta arbetslag och lär känna både personal och klienter.

Gillar att kratta manegen
Själv är Åsa Felicetti chef och arbetsledare sedan några år, och har upptäckt att hon gillar den rollen. Det är kul att organisera, planera och hitta lösningar.

– Jag brukar säga att det är mina kollegor som är grunden till att jag kan göra mitt jobb, eftersom de gör sitt jobb så bra. Då brukar de säga att ”du krattar ju manegen för oss”. Det ligger nog lite i det, och det ena ger det andra.

Viktigt att se människan bakom beteendet
Framtiden då? Ja, det troliga är att Åsa Felicetti blir kvar på Runnagården ett tag till. Bättre patienter kan hon inte tänka sig, även om kvinnorna hon möter mår dåligt på många sätt och ibland kan vara hotfulla och utagerande.

Just att se människan bakom beteendet är viktigt, tycker Åsa Felicetti. Här finns mycket kvar att göra när det gäller samverkan med övriga sjukvården, anser hon.

– Där ser en del inte våra tjejer som människor. De kan fortfarande säga att patienterna är ”i transportabelt skick”. Då blir jag upprörd. Även lik är ju transportabla!

Hos SiS gäller det livet. Bokstavligt talat. Statens institutions­styrelse ansvarar vård av ungdomar och vuxna på låsbara ungdomshem och LVM-hem. Till SiS kommer unga människor som farit illa i livet och som har problem inom många områden, och vuxna som riskerar att dö av missbruk. Att jobba på en av SiS institutioner är att göra verklig skillnad. Att använda sin yrkeskunskap till att hjälpa de allra mest utsatta. SiS finns över hela landet. Vi behöver behandlings­assistenter, sjuksköterskor, lärare och psykologer.

Läs mer här